Idag genomfördes MOF:s traditionella Munsö-exkursion. Klockan 07:00 samlades 13 deltagare, två exkursionsledare och en hund vid Nyckleby.
Det blev en trivsam förmiddag i strålande solsken. Totalt sågs 55 arter under de nästan 4 och en halv timme som exkursionen pågick. Roligaste arter var följande:

· Vid Bonadammen rastade två råkor. Arten är definitivt inte årlig på Munsö, sedan 2003 finns endast sju rapporter på Artportalen.
· De 75 ljungpipare som rastade på fälten kring Kraftledningsgatan i Löten.
· Backsvalorna är tillbaka i sandtaget.
· En ladusvala flög förbi.
· Tytande Göktyta vid Malmvik-Ekenäs.
· I Laxsjön hittade vi två Drillsnäppor.

För de flesta deltagarna blev dagens behållning de akrobatiska flyguppvisningar som tre äldre havsörnar underhöll oss med.

Mellan höststräcken i oktober och julfirandet i december ligger som bekant november månad. Det är en månad som inte inger respekt bland oss skådare, snarare en ruggig och frusen känsla. Man får därför bara uthärda. Man kan också göra det bästa av situationen. Exempelvis kan man deltaga i MOFs exkursioner, som just denna månad var två till antalet. Efter besöket på Eldgarnsö den 11 november gick höstavslutningen den 25 november till Väsby hage.

Vi 8 som deltog denna söndag samlades vid ICA i Nyckelby och åkte gemensamt ut till Munsö.

På Väsby hage har det gjorts en gallring i anslutning till parkeringen vid naturreservatet. Det skall bli intressant att följa hur det påverkar livet i och kring reservatet. Vi strövade igenom området, spanade efter fågel samt studerade miljön i området med omnejd

Den här tiden på året är fågellivet ganska stillsamt. Vi konstaterade dock att korsnäbbarna är talrika i år. Största fågeln som sågs var som sig bör en havsörn. Det är märkligt att tänka att den fågel som var nära att försvinna från Sverige för några deceniiers sedan kan tas för given idag.

När vi slog oss ner för att fika så var det uppsluppen stämning. Pratstunden berörde inte bara fåglar utan det mesta avhandlades. Den goda stämningen får bli avslutningsminnet från det gångna exkursionsåret 2018. Året får vi ha anledning att återkomma till i årsskriften.

Nu stundar julförberedelser och helgfiranden. Men efter det är det dags igen. Nytt år med nya utmaningar väntar. Nu får alla fylla på batterierna så ses vi i fält igen under 2019.  

Tack till Urpo för exkursionen i Väsby hage.

Vid pennan, Kjell Häggvik

För andra året i rad gör Mälaröarnas Ornitologiska Förening en utflykt utanför kommunen. Förra årets lyckade resa till Kvismaren, med besök på de olika lokalerna samt fältsstationen gav mersmak. Detta år vände vi blicken åt öster och valde Landsort eller Öja som ön heter egentligen. Även i år valde vi att göra ett besök på en fältstation för att förkovra oss.

Lördagen den 22 september valdes i samråd och i god tid med Landsorts fältstation, då helgerna därefter brukar vara så hektiska för personalen, så de inte hinner ge guidning.  Helst ville vi ha bästa möjliga tidpunkt ur ett sträck- och raritetsperspektiv.

Inför den stundande lördagen visade det sig att sträckdagarna i september föll in lite då och då, dvs ena dagen var det soprent på fågel emedan andra dagar så var det jämn ström. Under sista veckan innan resan började väderdruiderna höja varningsflaggorna för hemsk väder som närmade sig Skandinavien från de brittiska öarna. Stormstyrkor slog in mot västkusten under fredagen och reportrarna på TV’s nyheter stod tappra på olika utsatta hamnplatser med håret som en strut i stormen. Våra tuffa skådarkollegor i väst och syd gnuggade dock händerna i förväntan på albatrosser och stormfåglar, samt trotsade vädrets makter på lördagen med framgång om än vissa utrustningsförluster. Skulle vi, landkrabbor, ha likadant mod samt få samma framgång i öster. Svaret blev både ja (mod) och nej (framgång).

Det skulle visa sig att det var lugnare på östkusten, denna helg, om än med kraftiga sydvästliga vindar på 17 sekundmeter med ordentligt över 20 i vindbyarna. Dagen var i övrigt solig, med ca 10 graders temperatur.

9 skådare samlades vid kommunhuset och åkte gemensamt ner till Ankarudden, som ligger vid Torö i närheten av Nynäshamn. Vi behövde inte oroa oss för att båtresan till Öja/Landsort skulle bli inställd, i vilket fall vi tagit reservplanen att skåda från stränderna vid Torö. Däremot valde kapten att lägga an i Norrhamn, för att undvika den grova sjön längs Öja. Från Norrhamn hade de arrangerat med småbussar som körde oss till södra delen av ön. Det senare tog lite tid då det var ganska många som valt att åka till ön trots vädret.

Vår första punkt på agendan var att besöka fältstationen, samt lyssna på Chris Sharpe som berättade om fältstationens arbete. Detta gav oss en inblick i vilken pusselbit arbetet är, sett ur ett större ornitologiskt perspektiv med flyttströmmarna mellan kontinenterna. Fältstationens arbete har historiskt skett med huvudsakligen ringmärkare som varit på ön del av veckorna. Chris har varit på Landsort med sin partner Kay på heltid under ett antal år. I år hade fältstationen ringmärkt relativt få fåglar i jämförelse med ett ”normal”-år och prognosen för årsresultatet såg även ut att hamna lågt. Huruvida det var färre fåglar totalt sett eller om fåglarna pga av årets klimat valt att helt fräckt bara passera Öja utan att stanna, var inte klarlagt när vi besökte fältstationen.

Efter att besökt fältstationen promenerade vi mot fyren och på vägen intog vi våra medhavda matsäckar.

De flesta av oss hade varit på ön tidigare, emedan det för några andra var första gången. Då ön kan erbjuda så mycket mer än fågellivet, så lockade även annat av intresse.

 

Under resten av dagen så spenderade vi tid runt fyren och därefter rörde vi oss sakta mot hamnen i norr. På så sätt ser man en del olika miljöer under promenaden.

Kollektivt såg vi 29 arter under dagen om man inkluderar observationer vid Ankarudden.  Det blev endast få sträck och en del stationära tättingar. Vi såg ett antal ivriga tornfalkar och dagens mest ovanliga art var en ensam sträckande prutgås.

Så här ser listan ut.

Ankarudden:
Havsörn och gråhäger

Landsort:
Tornfalk, gulsparv, blåmes, fiskmås, storskarv, pilfink, bofink, sjöorre, ejder, knölsvan, gråtrut, prutgås, skata, rödhake, stare , tamduva, talgoxe, grönfink, nötväcka, entita, sädesärla, småskrake, gråhäger, kungsfågel, sångsvan, gräsand, stenskvätta och sparvhök.

Tack för ett tåligt deltagande. Härligt att vi inte gav oss trots det blåsiga vädret.

Nedan finns lite praktisk information till möjlig glädje för skådare som vill besöka Landsort på egen hand.

Vi ses i fält.

Vid pennan
Kjell Häggvik

Reseinfo:

Färden (bil eller kommunalt) går i riktning mot Nynäshamn (väg 73) till Ankarudden (där båtbryggan finns). Man viker av mot Torö (väg 528) ca 1 mil innan Nynäshamn. Vid tillfällen då det kan förväntas vara många resande bör man vara vid bryggan i god tid (ca 30 minuter) för att få plats. Båten är rejäl, men alla garanteras inte sittplats. Är sjön grov så kan det vara skönt att kunna sitta ner ordentligt. Detta gäller speciellt återfärden om det sker på helgernas sista återfärd. ( Kontakta SL / Waxholmsbolaget för mer information)

Parkering. Man parkerar bilen ca 200 meter innan själva bryggan. Man betalar parkeringen antingen via SMS eller en kortautomat ( kostar 60 kr / dygn )

 Båtfärden. Båtfärden kunde betalas ombord när vi reste. Alternativen var kreditkort eller SL Accesskort ( antingen reskassa eller om man hade månadskort). Om man hade SL månadskort så blev det ingen extra kostnad. Om man betalade med SL reskassa eller kort så kostade det 158 kr tur och retur.

Att notera för den som vill göra egna utflykter till ön så ger en vardag möjlighet att åka ut till Landsort tidigare på morgonen. Det finns också olika möjligheter att övernatta på ön, till och med så kan man bo på fågelstationen om man lyckas boka ett sådant tillfälle.

I år var vi totalt tretton personer som samlats för att ge oss ut på vårens nattsångarexkursion. Maj månad har varit en av de varmaste i mannaminne. Möjligen var det den varmaste av dem alla. I jämförelse med förra året så var detta i stark kontrast. Från mitten av april till mitten på maj, år 2107, så var det iskallt samt knappt några insekter. Förra året när vi samlades, så hukade vi i porten till kommunhuset, då det regnade vilket det gjort till och från under hela den dagen. Kvällen förra året gav dock ett gott resultat. I år har det varit mer insekter och ordentligt med mygg. Myggen har varit duktigt aggressiva och stuckit innan de landat. Ingen tveksamhet där. Vi som samlades var därför väl rustade och kunde se fram emot en härlig, solig men sval försommarkväll.

Första delmålet var Skarnholmen och dess kringliggande ängar, i min mening kanske den mest spännande kvällsskådarlokalen vi har. Vi kör i samlad tropp och jag gör mitt bästa för att se att alla kan följa med. En kuriositet längs vägen kan nämnas. Halvvägs lägger jag märke till en svart, tvättad, sportbil av lyxigt märke som ligger mitt i vårt följe. Men, tänker jag, var det någon av våra skådare som hade en sån. Hur tar man sig fram till våra lokaler, bla Väsby Hage, i ett slikt fordon. Ja, ja, här går det an. Sedermera visar det sig att bilen viker av och jag hade inte behövt fundera på detta.

Vid Skarnholmen tar vi in trädgårdssångare ganska snabbt och näktergalen hörs förstås. Det blåser en del vilket får myggen att lugna sig. Vi vill ju dock höra ordentligt så vi söker upp lä (och mygg). Ganska snabbt fyller vi på med morkulla, svarthätta, törnsångare, gärdsmyg, koltrast, ringduva, taltrast, ladusvala, gök, fasan, buskskvätta och enkelbeckasin. Denna kväll behöver vi inte vänta länge på gräshoppsångare heller. ”Gräshoppan” hörs så tydligt så att även flera som normalt inte kan höra den får chansen den kvällen, vilket jag tycker var väldigt glädjande.

Nu ville vi även ge kvällens raritet en chans att ge sig tillkänna. I området hade det hörts flodsångare tidigare kvällar och morgnar. Flodsångarens sång är lite annorlunda än gräshoppssångaren på så sätt att den har en lägre takt och låter lite skrapigt som en symaskin.
Vi rör oss bort mot åkerfälten vid granskogsplanteringen och hör då flodsångaren från en närliggande dunge.

I detta ögonblick lägger någon i gruppen märke till att ett ENORMT vildsvin är i sikte. Osökt tänker man på Särimner. Vi står förstenade i fascination och skräckblandad förtjusning. Jag hörde ingen i gruppen som sett ett sådant stort vildsvin tidigare.

På platsen kan vi även se en förbiflygande brun kärrhök innan vi går tillbaka och lämnar Skarnholmen.

Efter Skarnholmen går tåget till Eldgarnsö. Vi är ju normalt morgonskådare, så möjligen lite trötta senare på kvällen, så jag hade bryggt kaffe som jag bjöd på. De tidigare utplacerade borden fanns inte kvar i närheten av parkering, så vi valde ett nerfallet träd som lämplig pausplats.

Efter den vederkvickande drycken spanade vi av den centrala åkern, där ett moment av spänning uppstod då vaktel eventuellt hördes, men vi kunde varken höra den igen eller säkert fastställa att det var en vaktel. Arterna trillade dock in; fiskmås, gråhäger, gök, kanadagås, lärkfalk, morkulla, näktergal, rödvingetrast, skrattmås, sädesärla, taltrast och tofsvipa. Men den där kakafonin av nattsångare uppstår inte. Vi tänkte avvika men drar oss bort till bron vid parkeringen. Med några korta strofer hör vi sävsångaren, tack och lov. Men mitt i detta fågelsökande får vi ovändad belöning i form av fladdermus och sakta framglidande bäver.

Färden går nu till Holmbackarna, vid Svartsjövikens västra sida. Mörkret har sänkt sig över oss, vilket jag tycker lovar gott. 2017 hörde vi många nattsångare på denna plats, så det är en bra plats för nattsångare, tyvärr med ett störande moment från trafiken. Då hörde vi säv-, rör- och kärrsångare, till och med samtidigt. I år kunde vi ta in 2 kärrsångare och minst 1 sävsångare i tillägg till näktergal. Därmed kunde vi konstaterade att vi fått in de flesta önskade nattsångararterna även i år.

Avslutningsvis åkte vi till Lovö kyrka för att testa lyckan efter vaktel och hornuggelungar, men vi fick nöja oss med att njuta av den vackra försommarnatten i närheten av kyrkan.

Kvällens höjdpunkter blev flodsångaren och skräckupplevelsen av Särimner.

Vid pennan,
Kjell Häggvik

Vårens tisdagsklubb hade sista sessionen den 5 juni och då hade klubben genomfört 14 utflykter sedan starten den 6 mars. Vi var ivriga och missade ingen tisdag. Under våren var vi mellan 2 till 11 deltagare som anslöt till utflykten som startade klockan 7:00 i början och när det blev ljusare på morgonen så startade vi en timme tidigare.

Totalt fick vi ihop 116 arter. Flest arter noterades den 1 maj då vi fick ihop 70 arter, annars varierade antalet mellan 17 (13 mars) och 67 (22 maj).

Se bilagan med översikten över observerade arter vid de 14 tillfällena.

Iden att starta detta initiativ kom upp under slutsummeringen efter artrallyt i januari. Det blev ett generellt gillande av förslaget. Jan blev sedan den huvudsakliga initiativtagaren och ledare de flesta gångerna.

Tanken från början var att vi skulle kunna gå runt Svartsjöviken och till Svartsjö dämme vid tillfällen då det kändes meningsfullt. Likaså uppskattade vi att det skulle ta upp till 3 timmar. I de flesta fallen avslutade vi dock klubben kl 10:00, så många gånger blev utflykten 4 timmar. Vi följde även samma väg mer eller mindre alla gånger, men vi gick aldrig runt hela Svartsjöviken utan vände ofta vid fågeltornet. I och med att vi repeterade samma upplägg, så kan man därmed konstatera att vi även fick ett inventeringsresultat för området under våren 2018.

Överlag har vi haft trevligt väder och sällskapet har varit ännu trevligare samt alltid vid gott humör. De kommentarer som nämnts har även varit sådana att det önskats en fortsättning på tisdagsklubben.

Om det var någon av oss, någon mer morgontrött än andra, som tvekade att stiga upp, så behövde man bara påminna sig om att det ibland bjöds på smaskiga pannkakor eller piroger.

En fortsättning för tisdagsklubben är trolig både för hösten och nästa vår, dock är inget konkret beslutat när detta skrivs utan vi får återkomma med former och detaljer via hemsidan vid ett senare tillfälle.

Tack Jan för detta initiativ och för ett mycket gott genomförande av utflykterna på vårens tisdagsmorgnar.

Vid pennan,
Kjell Häggvik

November är den månad på året som vi fågelskådare bör ha lägst ställda förväntningar på när det gäller artrikedom.  De stora flyttlassen har gått under september och oktober, och endast enstaka eftersläntrare dröjer kvar. Men skam den som ger sig. Det är ännu inte stiltje i fält. När kylan kryper in på bara skinnet, så söker sig våra fåglar dit de kan hitta den nödvändiga födan. Detta gör att spännande vinterarter kommer ner till oss och en del av våra stationära arter kryper fram så vi har lättare att finna dem.  Vår karaktärsfågel dubbeltrasten kalasar då på de rikligt förekommande mistelbären på Eldgarnsö.

Årets höstutflykt till Eldgarnsö den 12 november bjöd på grått och trist väder får jag väl lov att säga. Desto mer glädjande att vi som samlades på parkeringen vid Eldgarnsö reservat växte till en grupp på 20 personer. Så länge jag har varit med är det den absolut största gruppen, vilket visar på ett härligt engagemang. MOF gick verkligen ”man ur huse” denna Fars dag.

Per Öhman och jag, välkomnar gruppen och vi börjar med att berätta om de markbearbetningar som är utförda på ön. Till våren hoppas vi att dessa områden kommer att locka många spännande fåglar, tex vadare.  Vi har knappt hunnit berätta klart om hur utflykten är upplagd förrän allas uppmärksamhet och kikare vänds upp mot de närmaste träden. En stor flock med stjärtmesar visar upp sig till allas glädje. När de sen snabbt drar vidare följer vi efter.

Detta år går vi den vanliga exkursionsrutten i omvänd riktning. Vi har turen med oss på så sätt att målarten dubbeltrast visar sig tidigt. Vi får möjlighet att studera den i profil när den sätter sig i toppen på en gran till allmän beskådan.

Överlag så ser vi fler arter än vi hoppats på. I en torraka sätter sig en gröngöling och till sällskap får den en spillkråka som sätter sig strax under. De sitter så nära varandra att de till och med syns samtidigt i tuben. En märklig dubbel. Blir det en dubbelspett? Vi kommer att höra även större och mindre hackspett så det är full pott.

När vi går i skogspartierna så är vädret ganska milt märker man. Det är något speciellt med att gå i skogen när det är tyst omkring en, med endast enstaka ljud. Man glömmer liksom bort mycket av det vardagliga någon annanstans. Man är bara närvarande där och då. Kanske den känslan skärper sinnet så att när det tunna fågellätet väl ljuder så rycker man nästan till.

Vi hittar en lämplig plats med god utsikt där fikat tas. Vi har knappt hunnit sätta oss förrän ett vildsvin kommer sättande över åkern. Det är ingen liten krabat, nästan lite skrämmande. Många av oss noterar att vildsvinen blivit så mycket vanligare på öarna.

Vildsvin. Foto: Roger Månsson

Fågellistan som noteras av gruppen i sin helhet under utflykten stannar slutligen på 30 arter, vilket är mycket bra för denna period på året.

Björktrast, blåmes, domherre, dubbeltrast, entita, fasan, fiskmås, gråtrut, gröngöling, gulsparv, kaja, knipa, knölsvan, koltrast, korp, kråka, mindre hackspett, nötskrika, nötväcka, skata, skäggdopping, snatterand, spillkråka, stjärtmes, storskrake, större hackspett, talgoxe, tofsmes, trädkrypare och vigg.

Avslutningsvis tackar Per och jag för deltagandet och rekommenderar att åter besöka Eldgarnsö senast till våren.

Foto: Roger Månsson

Se programmet för kommande aktiviteter.

Vid pennan, Kjell Häggvik

Morgondimman svepte in över mastområdet när Svenne tog emot oss vid Lovö kyrkas parkering för MOF första höstexkursion söndagen den 22 oktober.

12 förväntansfulla herrar och damer samt ett barnbarn (Staffans Wolters) såg fram emot några timmars skådning. När bilarna parkerats och alla minglat lite så travade vi fullastade med kikare och tuber mot dagens första stopp vid mastområdet. Och som vanligt fanns Securitasvakten på plats. Han är ett lika säkert kort som de båda stationära ormvråkarna som brukar sitta på ett par stolpar. Det är lite underligt att vakten alltid kommer när MOF skådare är där. Men vi ser väl lite galna och farliga ut när vi står och kikar upp i skyn. Men i ärlighetens namn är det troligare att det beror på att mastområdet är ett skyddsobjekt.

Exkursionsmedlemmar Foto Roger Månsson

Ormvråkarna var konstigt nog inte på plats denna soliga morgon utan kråkor och kajor hade ockuperat masterna. Runt om oss var det många kringflygande gulsparvar och annat smått samt en och annan björktrast, så det var lite tunt, inga rovisar.

Björktrast Foto Roger Månsson

Som tur var hade vi med skarpögde Jan Wernerman, som när vi började misströsta, ropade ut duvhök och sparvhök som jagade efter frukost. Samtidigt förmörkades himlen av ett sträck med drygt 100 vipor på väg söderut.  Vid 9.30 tyckte Svenne att det var dags att dra vidare till nästa stopp vid vattenverks-kajen i Prästvik- och Mörbyfjärden.

Väl nere vid vattenverkskajen möttes vi av en bedövande tystnad, inga fåglar men vackert var det. Men vi var ju på plats för att skåda fågel och inte kolla på utsikten. Så Svenne manade på oss att spana! Efter ett tag så dök obsarna upp en efter en.  Storskrakar och skäggdoppingar simmade lugnt omkring och sökte mat i viken. Nja kanske inte alla skäggdoppingar. Ett par hade drömt sig tillbaks till våren och höll på med parningsritualer, men kom på att det var nog lite fel, varvid kärleksstunden avbröts.

Skäggdopping

Storskarvarna satt och skrattade åt fågelskrämman på pontonen och nu började vi få flyt.  Örnöga Jan Wernerman ropade ut en havsörn som flög lågt över fjärdens vatten och gjorde en sväng tillbaks, och satt sig högt upp i en gran. Vilken höjdare tyckte alla! Samtidigt flög en havstrut och gråtrut förbi.  Men det var inte slut med det, för nu ropades en dubbeltrast och en spillkråka ut.

Dubbeltrasten satt så fint och spanade högst upp i ett träd. Den liksom väntade på att vi alla skulle se denna vackra fågel. Om ni inte visste det, så är dubbeltrasten MOFs föreningsfågel. Spillkråkan trummade på och flög senare förbi oss på nya äventyr.

Nu började några tycka att det var dags för matsäcken och andra skulle iväg.  Så matsäcken intogs med god aptit. Vi tackade Svenne för en bra och mycket trevlig exkursion.

Sammanlagt fick vi ihop ca 30 arter.  Det blev bra med fågel till sist.

Text, Roger Månsson

Svenne språkar med Jan Werneman

 

Dygnsrytmen hos nattsångarna avviker mot de flesta andra fågelarter för vilka morgontimmarna är de mest aktiva. MOFs kvällsexkursionen på försommarens är den programpunkt under året som är mest anpassad för kvälls- och nattaktiva fåglar. Därmed är det också den aktivitet som kanske passar bäst för skådare med nattuggle-vanor.

Vill man lyssna på nattsångarna så får man välja en tidpunkt i slutet på maj eller början på juni, när nattsångarna anlänt och innan sången tynar bort, vilket brukar ske runt midsommar. Under denna period får man också uppleva den magiska stunden runt midnatt, när solen fortfarande lyser upp himlen, trots att den ligger under horisonten. Med den rutt vi följer under exkursionen så avslutar vi vid Lovö kyrka. Lovö kyrka har en vacker fasadbelysning. När molnen skingrar sig och himlen blir djupt blå ovan Lovö kyrka, så kan man ta in hur vackert och stilla det är i vår kommun, alldeles i utkanten av storstan.

Årets nattsångarexkursion bjöd på en utmaning, då vädret inte var stabilt och meteorologernas prognoser var mer nyckfulla än normalt. Undertecknad som stod som ledare för exkursionen följde SMHI och yr.no under veckan. Ena dagen passade fredagen bäst och den andra dagen passade lördagen bäst. Efter noggranna studier av prognoserna på torsdagen bestämde jag mig för lördagen den 10 juni. Jag ville komma ut med besked, så alla kunde planera sin helg. Alla tecken pekade mot en klar, varm kväll.

Väl på lördag visade dock det ostadiga vädret verkligen var ”skåpet skall stå”. På eftermiddagen förändrades prognoserna ganska drastiskt och runt kl 19:30 började det verkligen vräka ner regn på Ekerö.

När vi samlats vid kommunhuset hade regnet övergått i duggande/stilla regn och tidvis uppehåll. Det höll i sig resten av kvällen.

Cirka 15 personer dök upp vid kommunhuset. Det var aldrig något tvivel om att följa med trots förutsättningarna. Vädret runt Ekerö, kan som ni vet, variera en hel del över våra utsträckta öar.

Det fanns helt enkelt inget att förlora och möjligheten fanns ju alltid att avbryta om det blev alldeles odrägligt. Urpo, vår ordförande, gav oss också tilltro, med tanken att det passerande regnet till och med kunde öka chanserna till fågelsång. Det skulle visa sig att vi fick uppleva de nattsångare som vi hade som mål. Det var till och med så att gräshoppsångaren gick igång tidigare på kvällen än jag hoppats på.

Under kvällen var det emellanåt stilla regn och däremellan antingen uppehåll alternativt regn som duggade. Det var dock ingen i gruppen som beklagade sig. Ett exempel var när vi stod vid Skarnholmen. Gruppen bara stod tyst och lyssnade på näktergal och törnsångare under ett stilla regn. Jag förundrades över denna koncentration och konstaterade att det var helt enkelt en väldigt tålig grupp. Just detta att stå tyst och lyssna är ju en förutsättning när man försöker höra in fåglar.

När det gäller artrikedomen, så påverkades den ganska lite av regnet. Visserligen var det inte en kakafoni av övriga fåglar. Men vad gäller nattsångarna var det till och med bättre än tidigare under veckan. Då vi skådare klätt oss mot vätan, så stod även sångarna mot regnet och dröjde inte med att stämma upp till sång då regnet stillat sig. Vattentäta, månne?

Följande är ett urval av de arter som noterades och ett referat för lokalerna vi besökte. För mer artdetaljer se artportalen.se.

Skarnholmen:
Trädgårdssångare, näktergal, törnsångare, morkulla, gräshoppsångare och taltrast.

Skarnholmen är en spännande sångarlokal med lite olika miljöer samlade på en och samma plats. När vi kliver ut ur bilarna hör vi direkt en trädgårdssångare med sin porlande sång. Mestadels domineras dock ljudkulissen av ett antal näktergalar. Vi ges möjlighet att i lugn och ro (om man nu bortser från regnandet) studera deras sång. Näktergalens klang är lätt att känna igen och fågeln har även ett knattrande läte i anslutning till sången. Emellanåt avviker den från sitt sångmönster vilket är intressant att följa. Törnsångare, en eller flera, håller till i ett buskage ganska nära korsningen. Jag tycker att det skrapiga inslaget ger stöd för igenkännandet.

En morkulla flyger över flera gånger och några gånger hör vi också dess läte. Vi resonerar om det är samma fågel som gör rutten via Eldgarnsö utan att komma till någon slutsats. Även om vi är mest intresserade att höra sångarna så konstaterar vi att taltrasten är med oss mest hela tiden. I år har det varit mycket taltrast på många ställen på öarna.

Ambitionen är att stanna på lokalen tills gräshoppsångare ger sig tillkänna. Det har visserligen hörts gräshoppsångare på öarna tidigare i år, men just Skarnholmen är den lokal som verkar kunna ha flera flitiga individer, så helst vill få in fågeln här. Tidigare år har vi fått vänta ett tag.
I år sätter den dock igång lite tidigare. Vi tycker att vi hör flera fåglar. I vilket fall ges alla möjlighet att höra fågeln riktigt ordentligt. Vi kan också se fågeln i det höga gräset även om det skymmer.

Bilden visar vår korta promenad och var vi hör att fåglarna håller till.

Översiktsbild: Skarnholmen, vår promenad och våra lokaliseringar av sångarna. (vy från artportalen ”bing Aerial”)

Eldgarnsö:
Näktergal, morkulla och rödvingetrast.

Såsom traditionen bjuder så är nästa stopp på vår resa Eldgarnsö. På vägen närmast innan Eldgarnsö stannar vi till och lyssnar. Det har hörts kärrsångare i buskagen tidigare på kvällen, dock inte när vi passerar. Väl framme vid parkeringen på Eldgarnsö så räcker det med att kliva ur bilen för att höra flera arter. Ett exempel är rödvingetrast som vi inte hört tidigare denna kväll. Rödvingetrasten sitter synligt vid vassområdet, där det även finns lägre buskar och rester av sly sedan avverkningen.

Den korta promenadsträckan mellan parkeringen och de inre öppna fälten är även under dagtid en mycket givande fågellokal. Där kan man höra många olika sjungande fåglar på våren och försommaren.

Det korta stoppet på Eldgarnsö avslutas med en traditionell kaffepaus som vi tar med utsikt över öppna fälten mitt på ön.

En morkulla passerar under vår vistelse på Eldgarnsö. Är det samma fågel som vi sett vi Skarnholmen?

Översiktsbild: Eldgarnsö, vår promenad och våra lokaliseringar av sångarna. (vy från artportalen ”bing Aerial”)

Svartsjöviken:
Näktergal, sävsångare, kärrsångare och rörsångare.

Runt Svartsjöviken sträcker sig ett bälte av vass och ganska tätt buskage, som brukar ge goda möjligheter att höra sångare. Man kan komma till östra sidan av viken genom att parkera vid slottet eller vid fågeltornsparkeringen och därefter gå till fågeltornet. På västra sidan som vi besökte kan man gå via en stig som går längs buskaget efter att ha parkerat efter en smal grusväg (se bilden).

Under tidigare år har denna del av exkursionen varit den säkraste lokalen för att höra kärrsångare, likaså denna kväll.

Tidigare på dagen, innan regnet, noterades en trastsångare dels vid Holmbacken och dels nära fågelmatningen vid slottet. Trastsångaren som är både grövre till storlek och röst är relativt ovanlig och noteras endast enstaka gånger per år, utom 2008 då 1-2 trastsångare fanns vid Svartsjö dämme under 3 månader. Denna kväll fick vi dock inte chansen att höra den.

När vi kommer till Svartsjöviken, vid 23-tiden, hör vi näktergal direkt och sen både kärrsångare och sävsångare från två olika håll. Båda sångarna har mer varierad sång än tex rörsångare och det blir väldigt instruktivt att kunna höra båda på samma gång, men skilja på dem via riktningen. Detta samtidigt som vi gemensamt kan reflektera över hur vi vill likna dess sång. Det hjälper onekligen om man själv kan associera sång och läten med något känt ljud. Längre söderut på stigen hörs även en rörsångare, som har ett sävligare och jämnt, nästan enformigt, tempo.

Generellt kan sägas att sävsångare och rörsångare hörs på dagarna, emedan kärrsångare är en mer typisk nattsångare. Om man kan lära sig skillnaden mellan dessa tre så är en del andra sångare enklare att sortera ut. Mer om statistik av observationer över hela dygnet sist i texten.

Översiktsbild: Svartsjöviken, vår promenad och våra lokaliseringar av sångarna. (vy från artportalen ”bing Aerial”)

Drottningholms golfbana/ Lovö kyrka.

Hornuggla och tofsvipa.

Vår sista gemensamma färd går till Lovö kyrka och då passerar vi Drottningholms golfbana.

Ett kort stopp längs vägen ger oss möjligheten att höra tiggande hornuggleungar. Detta har blivit en sådan tradition att man nästan tar för givet att man skall höra dem varje gång man passerar. Föräldrarna brukar även flyga över fälten vid kyrkan, vilket man kan se om man stannar ett tag.

Vår stund vid Lovö kyrka blir dock inte så lång. Tidigare år har vi kunnat höra vaktel, dock inte denna kväll. I kommunen har det dock hörts ganska många vaktlar på olika håll detta år. Sångarna hörs inte och vi låter oss nöja för denna kväll och avslutar när det blir midnatt. Även denna regniga kväll bjuder oss på en solbelyst himmel, precis som jag hoppades på.

Ett tack till en tålig grupp som följde med på denna exkursion. Resultatet blev över förväntan med tanke på förhållandena. Lärdomen blir nog att man inte skall oroa sig för mycket för vädret, utan helt enkelt ge sig ut i fält.

Epilog.

I förberedelser för en nattexkursion kan man dels fundera på när olika sångare är aktiva och möjligen vid behov träna in sig på sång och läten.

Sång och läten i fält upplevs inte på samma sätt som när man lyssnar på inspelade läten, men det är en god start.

Två källor till inspelningar är http://www.xeno-canto.org/ som har väldigt många inspelningar som man kan välja mellan. Den svenska sidan http://www.natursidan.se/nyheter/fagellaten-och-fagelsang-i-sverige/ ger ett urval av sång och läten ( just från xeno-canto) med lite svensk stödtext.

I fält skall man undvika att spela upp läten för fåglar om det stör dem.

Förutom de nattsångare som vi hörde på exkursionen så finns det några andra ovanliga arter som man kan hoppas på att få höra. Det är busksångare (4 observationer på öarna hittills), flodsångare (observation av flera personer vid 23 tillfällen), vassångare (observation av flera personer vid 2 tillfällen) och lundsångare (endast 2 observationer). Statusen för dessa raritetsobsar är lite olika, vilket framgår av detaljerna på artportalen. Dessa arter får ses som riktiga bonus-arter på Mälaröarna även om de ses årligen i Stockholms län på lite olika platser. Här kan vi gemensamt hjälpas åt genom att göra egna kvällsutflykter på försommaren, då det säkert finns lokaler som då och då gömmer dessa rariteter hos oss.

För att bedöma alternativen när man bör ge sig ut på sin sångar-utflykt, så följer här en statistik-vy från artportalen. De senaste 5 årens observationer av sångare på Ekerö sprider sig över dygnet enligt bilden nedan. Undantaget är arter som redovisats få gånger eller i avsaknad av tidpunkt. De är sammantaget flod-, trast-, lund- och taigasångare. Med statistik kan man ofta redovisa vilket resultat man vill, men vissa trender kan skönjas.

Illustration: Sångare de senaste 5 åren på Mälaröarna och våra observationer över hela dygnet.

Röd intensiv färg indikerar ”het” period. Grön färg, i olika skalor, visar mer normala mängd av observationer. Vit färg indikerar inga observationer av arten. Data från artportalen baseras på totalt 3.200 observationer.

Ett uppenbart faktum är att vi skådare gärna väljer vissa tider på dygnet då vi ägnar oss åt fågelskådning. Några skådare har varit aktiva från midnatt till 6:00 på morgonen, men mest har vi gett oss ut på morgonen, så klart.

Med reservation, för detta faktum, så visar dock tabellen att kärrsångare och gräshoppsångare är arter som hörs enklast på kvällen och när de triggar igång. Notera dock att ganska många noterats även på dagtid. Sävsångare och rörsångare som är mest aktiva på dagen hörs även på kvällarna och natten. Därav nyttan av att lära sig skillnaden mellan sävsångare, kärrsångare och rörsångare som vi kunde göra vid Svartsjöviken. Även törnsångare hörs på kvällen och natten.

I övrigt överlåter fler tolkningar till er läsare.

Vid pennan
Kjell Häggvik

På lördag morgon den 20 maj var det dags för MOF att åter igen kalla till en exkursion i vårmorgonen. Många startade tidigt med att förbereda kaffe och smörgås som packades ned i ryggsäck tillsammans med kikare och värmande tröja och mössa. Väderleken såg god men kall ut kring 05:30 men solen bådade om god väderlek för förmiddagen.

Första stopp blev Tappström utanför kommunhuset där första gänget samlade sig för samåkning vidare upp mot norra Färingsö och Kungsberga. Elva förväntansfulla och i vissa fall morgontrötta skådare möttes utanför Konsum i Kungsberga där också vidare färdplan presenterades. Det var dags för morgonens första lokal – Skarnholmens ängar. Molnen hade börjat samla sig, och det var nog ändå lite kallt för dom som valt kortbyxor (läs undertecknad). Något som senare blev helt klart hanterbart.

När vi rullade in mot uppställningsplatsen vid Skarnholmen stod en morgontrött räv och hängde kring den vägbom som av markägaren nu står uppställd i avskräckande syfte (även om det går mycket bra att passera denna till fots vid sidan av). Visst, fåglar låg i fokus, men en räv gav ändå en indikation om att vi säkert var först på plats bland de tvåbenta däggdjuren denna morgon.

Avsittning och öronen på spänn, vi var på plats och nu igång. Gök, ormvråk och sjungande rödvingetrast hängdes omedelbart in. En gärdsmyg sjöng för fullt nere i strandskogen och snart kunde vi urskilja både näktergal från sälgbestånden och sånglärka från ängarna. Väl framme vid vägskälet fick vi se en grann brun kärrhök komma svepandes över tuvmarken och näktergalarna sjöng i princip oupphörligen på armlängds avstånd men ändå helt osynliga.

Sjungande rödvingetrast, en av de första arterna för morgonen. Foto: Kjell Häggvik

Förbi bommen och ut mot ängarna bjöd på sjungande buskskvätta och strax kom också en fasantupp smygandes i åkerkanten. När han kom ut på åkern riktigt såg man hur nervositeten steg hos tuppen, steglängden ökade successivt till den grad att den till slut sprang för glatta livet för att nå skyddande vegetation på motstående sida. Och med all rätt, det finns gott om duvhök ute på öarna.

På ängen kunde vi se och höra flera sånglärkor och ett par av kanadagås varnade med högsträckta halsar när vi närmade oss en av åkrarna. När vi var helt nära lyfte dom två, och deras rop ekade genom den klara morgonluften. Tofsvipor flappade i luften och starar och kajor födosökte. Gulsparven sjöng i toppen på ett av dom ensamma träden och en gråhäger slog sig ned vid den lilla kanalen som ringlar ut över åkern. I en björk med nyutslagna löv satt en trädgårdssångare och sjöng i takt med en lövsångare.

På vägen tillbaka mot bilarna stannade vi upp och fick syn på en näktergal som sjöng och blev synlig för flera av oss i gruppen. Det fick bli en fin avslutning på vårt första stopp.

Nästa stopp blev Eldgarnsö. Vi hann samla oss och gå ca 50 meter innan det gemensamt bestämdes att det blivit tid för fika och frukost. Den lilla grusvägen från parkeringen gav lä och solbelyst sluttning, och eftersom fågelsången var otroligt tydlig och rik bestämde vi oss för att ge platsen lite extra tid. Ner mot viken var alskogen fälld och bortom vassen kunde vi se fint ut över viken. En del sly fanns kvar vilket blev en naturlig födosökningsplats för mängder av trastar och gärdsmygens sång rörde sig mellan buskagen. I ryggen hade vi ekskogen varifrån vi kunde urskilja grönsångare, rödvingetrast och trädgårdssångare. Bland slyn mot viken sjöng även sävsparv och törnsångare vilka visade upp sig fint för oss att se i medförda tubkikare. I vattnet i viken födosökte fiskgjuse och fisktärna och på håll kunde vi se ormvråk. Vilken start på vår Eldgarnsötur, och vilken plats för en morgonkaffe.

Vandringen fortsatte ut mot de stora ängarna. Redan i kanten noterade vår erfarne deltagare Urpo att ärtsångare spelade och på håll hörde vi skogsduvans hoande och en göktyta tytade i en av dungarna. En gök dök upp, och efter imitation från Urpo närmade sig göken vår grupp.

Urpo imiterar gök, och strax kom den riktigt nära. Foto: Roger Månsson

Den var upprörd och ilsken, och här fick vi även en närkontakt som gav många fina bilder för de som hade med sig kameran. Övriga nöjde sig med de få sekunder som göken var framme, att då få se dess sätt och utseende vilket mycket påminner om en rovfågel. Fläckat bröst, lång stjärt och spetsiga vingar. Inte undra på att de mindre fåglarna mobbade den flitigt när den passerade gruppen och till slut gav upp och försvann. Eller vet dom om dess beteende kring bopredation, och därför gav sig på den? På avstånd hörde vi den sen fortsätta ropa, och till svar hördes tre andra ropa i den vackra förmiddagen.

Den ilskna göken stannade kort till efter Urpos lockrop och vi fick fina möjligheter att också få den bild och se den i våra kikare. Foto: Kjell Häggvik

På väg vidare noterades även stenknäck, tornseglare, trädpiplärka och ladusvala. Vid den stora gården var bobyggande ladusvalor i full gång med sitt arbete och pilfinkar tjippade förnöjt i toppen av ett slånbestånd.

Ett av våra sista stopp på vandringen blev vid den nyanlagda pumpstationen som ska reglera vattenståndet för att säkra åkrarnas odling. Ett ganska tydligt ingrepp på kulturmarken och som absolut förändrat förutsättningarna på ön för flera av arterna som lever där. Vårt tillfälliga stopp gav oss möjlighet att mer i detalj studera en sjungande rödvingetrast, och många fick för första gången njuta av den melankoliska sången från denna vackra trast samtidigt som vi kunde se den riktigt nära. Vassarna i slutet på trädridån kunde ge oss tillfälle att även få se sävsångare och trädgårdssångare, och flera av bilderna blev särskilt uppseendeväckande.

Sävsångaren sjunger i vassen. Foto: Roger Månsson

En bild på sjungande sävsångare under flykt är ingen enkel sak att få till, men visst blev resultatet fantastiskt. Även en bild på trädgårdssångare kom till, inte heller det en lätt uppgift.

Morgonens exkursionsmedlemmar på plats och samlade vid Eldgarnsö. Vi blev totalt 15 deltagare denna morgon. Foto: Roger Månsson

Nöjda men trötta återvände vi till parkeringen och lovade varandra att vi snart skulle se igen. Ännu en exkursion var avslutad med goda resultat och nöjda deltagare. Och känslan av hopp infann sig när vi nu åter igen fick möjlighet att hälsa våren välkommen och med vetskapen att sommaren nu står för dörren.

Stort tack för allas engagemang och spännande diskussioner om fåglar. Vi ses framöver i markerna!

Christian

Kylan har hållit oss i ett fast grepp en längre tid när Mälaröarnas Ornitologiska Förening drar igång vår och sommarprogrammet i Svartsjö. Den födotillgång som fåglarna behöver i form av växtlighet och insekter är likaledes sparsam. Vi anar att flockarna väntar lite längre söderut i väntan på lite mer värme.

När denna rapport skrivs har värmen kommit, men söndagsmorgonen den 23 april var det fortfarande isande kallt i skuggan. Vädergudarna var dock nådiga som lät solen skina på oss och sprida värme inom gruppen. Gruppen som deltog var ca 10 personer, då några var med i början och andra anslöt vartefter tiden passade andra göromål.

Under utflykten följde vi den sedvanliga vägen genom att starta från parkeringen vid Svartsjö slott och promenera gemensamt till dämmet. Efter att ha sett vad som erbjuds så tar vi vägen via slottsparken och går till fågeltornet i södra ändan av Svartsjöviken. Väl där brukar vi öppna våra matsäckar och för de som har den vanan dricks kaffe.

I år har det varit färre vadare. Tofsviporna är ju alltid tidiga. Vid exkursionstillfället var många enkelbeckasiner i farten, både spelande och flygande. Det är alltså ett gyllene tillfälle att få både höra och studera enkelbeckasiner vid denna tid. Man häpnar faktiskt över hur lång deras näbb är och hur skickliga de är på att hantera den. Konstigt att de inte snubblar på den, kan man tycka. Tofsvipor och enkelbeckasiner ser man på flera ställen men de flesta vadare väljer områdena runt dämmet och det vi kallar maden. Dessa vadare har dock inte kommit hit annat än enstaka individer, men vi får chansen att se skogssnäppa vid dämmet. I dämmet är det fortfarande mycket vatten så bättre tider kommer i det avseendet.

Under våren har det varit gott om rovfåglar i området och även så denna dag.

En av dagens höjdpunkter är när en fiskgjuse tar en väldigt stor fisk. Den kämpar frenetiskt för att få med den i luften. Den lyckas lyfta så vi kan se den stora gäddan, men orkar sen inte hålla fast den.

Från dämmet lyckas vi observera en flygande duvhök som störs av en kråka, vilket ger chansen att göra relevanta storleksjämförelsen.

I slottsparken observerar vi spelflygande skogsduvor. Vi får även höra storspov.
Under tidigare veckor har det passerat ganska stora mängder storspov över öarna.

Från fågeltornet blir vi överraskade att det fortfarande fanns kvar salskrake i viken.

Den klart godkända artlistan för dagen gav 46 arter; sångsvan, grågås, kanadagås, snatterand, kricka, gräsand, skedand, vigg, knipa, salskrake, skäggdopping, storskarv, rördrom, gråhäger, brun kärrhök, duvhök, ormvråk, fiskgjuse, sothöna, tofsvipa, enkelbeckasin, storspov, skogssnäppa, skrattmås, fiskmås, silltrut, gråtrut, skogsduva, ringduva, sånglärka, ängspiplärka, sädesärla, rödhake, koltrast, björktrast, blåmes, talgoxe, skata, kaja, kråka, stare, pilfink, bofink, steglits, gulsparv och sävsparv.

Tack Urpo för en väl genomförd och trevlig exkursion.

Nästa aktivitet är fågeltornslandskamp mot Finland vid Svartsjö dämme och Menhammarsviken lördagen 6 maj som startar kl 5:00 och pågår till 13:00. Man är välkommen att deltaga när som helst under dagen.

Vid pennan
Kjell Häggvik